Astrids första lösa tand.
Det var ju så spännande och hon var så glad.
Men plötsligt hörs det ett illtjut från nedervåningen.
Oj, tänker jag nu har det hänt nått riktigt allvarligt. För BÅDA tjejerna skriker i högan sky.
Rusar ner för trappan och hittar två panikslagna flickor.
-Astrid bet mig, skriker Alice.
-Min tand är borta, skriker Astrid
Och där i soffan ligger ett litet risgryn till tand.
Alice lugnar sig ganska snabbt, men Astrid är otröstlig.
-Min lösa tand är borta, snyftar hon.
-Men det är ju meningen att den ska lossna, säger jag försiktigt.
-Men jag skulle ju bita Alice, säger hon då.
Vad säger man då???
Nu är goda råd dyra. Det gäller att få henne att tänka på nått annat.
- Nu ska vi lägga tanden i ett glas så kommer tandfen nog med en liten peng till dig.
Då kommer tårarna igen.
- Inget vatten i glaset! Förra gången försvann Alices tand ner i avloppet.
Och JAG vet att tandfen inte finns. det är du och pappa som lägger dit pengar.
Så är det när man har stora syskon. Vissa saker förlorar liksom sin spänning.
Men så här några dagar senare och flera stolta visningar av gluggen så säger lilla damen stolt:
-Mamma, den tanden bredvid är lös nu också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar