Att vara en friidrotts mamma är inte det lättaste...

Efter en framgångsrik helg i Villstad har sonen fått blodad tand. Han ska inte bara springa 80 meter längre, nu ska han springa 200 meter också. Ja, varför inte.Men när vi var i Villstad så blev han något besviken. Han blev ju "bara" 2:a på 80 meter. Men tiden var ett nytt personbästa och dessutom en förbättring av hans tidigare "ledartid". Så då blev han ju lite gladare.
I längdhopp blev han "bara" 3:a, men också det var en förbättring av hans personliga resultat.
Kanske skulle han våga test på 200 meter också. Jo, det vore nog kul. Så en efteranmälan på plats resulterade i en bronspeng.
Just nu har han årsbästa utomhus för pojkar 12 år(i vårt distrikt) på 80 meter och ligger 2:a i längdhopp. Detta var vi alla helt ovetande om innan tävlingarna. Men på 200 m finns det inga inrapporterade resultat.... Då måste ju jag vara 1:a säger han med ett brett leende.
Så mamma får fortsätta vara manager och leta tävlingar inom ett lämpligt resavstånd ett tag till. För man blir ju SÅÅÅÅ stolt över sonens framgångar. Det sägs ju att man låter barnen förverkliga ens egna drömmar, och det stämmer. Jag var rätt duktig i friidrott, men det var ju bara på skolnivå. Men Albin satsar för fullt på sin idrott, undrar hur långt han kan gå?